För tredje året i rad floppar Sverige i Eurovision. Vad gör vi för fel och vad skulle vi kunna göra bättre?

Trots en superb sångerska och ett i sammanhanget unikt bidrag? så floppade vi. Om det är tittarna eller juryn som inte gillade det, får vi reda på inom en vecka, men att det inte gick hem i slutändan blev ju ganska uppenbart. Vad var problemet? Startnumret? Kanske. Men låt oss blicka framåt.

Melodifestivalen är en stor folkfest i Sverige och SVT:s riktiga kassako varje år. Under de veckorna i början av året är det nästan lönlöst att som svensk artist komma ut med nytt material och inte samtidigt delta i festivalen, man blir helt enkelt överkörd av tävlingens impakt på all media.

Det vanligaste ordet förknippat med tävlingen är tyvärr fortfarande ”schlager”, en stämpel som jag tror måste tvättas bort illa kvickt, för det sätter käpparna i hjulen för tävlingens utveckling. Notera att det är bara svenskar som kallar Eurovision för ”schlagerfestival”. Vi har bestämd uppfattning om vad det ska vara och det genomsyrar hela vår egen uttagning, men Europa har till största del inte denna uppfattningen och vet knappt vad det är, och våra grannländer har börjat förstå att det är nya tider som gäller.

Om man gillar schlager eller inte är en smakfråga, själv tycker jag det har spelat ut sin roll och hör inte hemma i den tid vi är i. Det största problemet med genren är att den är egentligen totalt själlös.

Björkman talar varje år om att man har försökt hitta en bredd i Melodifestivalen men tyvärr så är nästan alla bidrag i Melodifestivalen utvalda efter en schlagermall. Majoriteten av artisterna kapitulerar inför detta och kompromissar sitt eget sound, för att få plats i tävlingen? Det verkar inte bättre. Det finns schlagerinspirerad rock, schlagerinspirerad pop, schlagerinspirerad dans, schlagerinspirerade ballader osv osv. Men det är sällan vi hör bara pop, bara dans, bara rock och bara en ballad som inte följer schlagermönstret. Majoriten av de få bidrag som inte har kompromissats för schlagersoundet, men ändå lyfts in i tävlingen, floppar antingen, ofta för de får kämpa i motvind med mindre i sammanhanget etablerade namn, eller så håller de ingen vidare kvalité, kanske för att lyfta fram de övriga (typiska?) bidragen som bättre i sammanhanget än de kanske egentligen är.

Den enda icke-själlösa schlager jag faktiskt stött på senare års Melodifestivaler har varit Linda Bengtzings turbo-rock-pop-schlager. Kanske är det sångerskan i sig som sprudlar med energi, men även konceptet känns som en bra updatering av de gamla schlagerna. Men när G:son kommer med sina rent utsagt löjliga bidrag och Kempe med sina själlösa disco-pop-schlagers a la Charlotte och Måns, ja då funkar det inte. T.om Alcazar som innan höll ett lite modernare sound, kapitulerade nästan helt för schlagern i årets Meldofestival.

Så vad hände i år? Ja t.om i år lyckades man hitta på en ny subgenre av schlagern; Opera-disco-schlager! Man tar en superb sångerska och en låt med unik kombination, men paketerar det i schlageromslag. Man behållar schlager disco-beaten och de schlagerinspirerade verserna. Hade man mixat om denna låten till Eurovision, så som faktiskt många länder gör med sina originalbidrag, skalat av schlagern och gjort de bitarna lita mer ruff och lite mer up-to-date med en lite mer ruff beat, så tror jag faktiskt det hade funkat bättre.

Jag tror att det är brist på själ som får folk att inte gå igång på våra bidrag. De framställs nog som för kalkylerande och kalla. Sedan är problemet med schlager att de inte hör till tiden. Ryssland vann förra året med en ganska själlös låt iofs, men soundet var inspirerat av modern amerikansk R&B, något som faktiskt spelas på radio i Europa. Vi svenskar måste inse att schlager spelas bara i svenska radiostationer, och inte äns alla svenska vill spela det heller för den delen.

Sedan är det här med folklig själ. Eftersom sagens schlager är, enligt mig, själlöst, åtminstone majoriteten av det, så skulle jag inte stäcka mig så långt som vissa att påstå att denna genren symboliserar Sverige. Det gör den inte. Visst är det typiskt svenskt, men det är inte svenskt, och där är skillnaden. Eurovision är kännt för sina folkliga inslag och ett tillfälle för många att bjuda med sig av sin kultur, något som ofta uppskattas då det inte hör till vardagen att kanske höra dessa. Sedan har vi Ukraina och Ryssland som oftast brukar stå för det moderna och nya, något som också brukar gå hem och sedan så kommer Sverige med sin brist på själ och brist på moderniteter, och folk ute i Europa tänker nog bara ”vad tråkiga de där svenskarna är”.

Ser jag att nästa års Melodifestival kommer ha en upphovsmanslista full av G:son, Pling, Kempe osv, så ser jag ingen större poäng längre att supporta det. Våga ta in nytt folk, våga säg nej till schlager. Sverige har bland världens bästa låtskrivare och producenter. Flertalet världshits varje år har svenska upphovsmän. Men ingenting i Meldifestivalen visar upp spår av detta.

Jag tror att för att Sverige ska komma tillbaka i detta sammanhang måste vi tänka om totalt. En låt får gärna vara kalkylerad för mig, men då ska det vara modernt, det ska vara något som skulle kunna spelas på radio och/-eller på dansgolv i hela Europa, och inte bara på RIX FM i Sverige. Eller så flippar vi ut totalt och skickar något tokigt unikt (i positiv bemärkelse), eller bara något som faktiskt har en själ i landets riktiga musikkultur, och då menar jag inte schlager. Eller bara något med själ rent generellt. Men bort med det gamla själlösa hursomhelst.

Personligen hade jag velat se en Melodifestival som var fokuserad mer på kvalitet och mindre på kvantitet. Två semifinaler med 10 bidrag vardera, 5 från varje går till en final. Detta kommer såklart aldrig hända, men jag tror att resultatet hade blivit bättre. Givet såklart att man vågar satsa på nytt blod till tävlingen!

Min dröm är en Melodifestival med stor bredd, men där upphovsmännen inte behöver kompromissa efter en viss mall för att få en plats. Där vi skulle fåt höra The Ark som de FAKTISKT låter när de inte kompromissar efter schlager-soundet, eller helt modern pop musik som jag faktiskt vet att vi kan göra, och andra genuina bidrag, både folkliga och i andra genres.

Mottot för nästa års Melodifestival borde vara; genuinitet, modernitet, själ och originalitet. Bredd och nytänkande. Folkligt och modernt. Okompromissat.

Så vad säger ni, ska vi skicka Eric Saade, Alexandra Jacovidou, Erica Selin och Nicole Sabouné för att röra om lite?

Artikel i från Gylleneskor,
http://www.gylleneskor.se/blogg/my-vision/vad-ska-sverige-goera-haer-naest